Värmländskt företagsklimat i topp, men inte i socialistiska Kristinehamn....

Igår släppte Svenskt näringsliv resultaten av svaren på sin årliga företagsklimatenkät.

Och betyget har vi sätt förut. Värmland högt, men inte Kristinehamn.

Värmland är ett av de län i Sverige där företagsklimatet ökar mest. Något som är mycket glädjande för vår region. 

Sammtigtid lägger sig Kristinehamn på en pinsam bottennotering efter Eda kommun.

Under det Socialdemokratiskt ledda styret i Kristinehamn så har vi gått från en notering på 4,02 år 2010 till 3,1 år 2018 på en sexgradig skala.

Allt handlat om attityd. 

Enkätsvaren visar samma brister i kommunen som vi sett i så många år nu. Dåliga attetyder från politiker och tjänstemän gentemot kommunens företagare, kommunens upphandlingar och service gentemot våra lokala företag.  

Närsam, som sliter med näringslivsfrågor dagligen, får inte det stöd de behöver och har inte heller inte fått det uppdrag som skulle ändra dessa attityder.

Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets lokala företagsarbete kan inte beskrivas på annat sätt än en katastrof och det behöver till en omedelbar förändring i politiken.

Jag som liberal förstår vikten av att vi har ett gott företagsklimat i Kristinehamn. Det är det som ger förutsättningar till att kommunen kan ha en god service till våra innevånare. 

Företagen är möjligheten till en god välfärd, inte hotet mot. 

Idag finns det inget politiskt ansvar i företagarfrågor. Något av våra socialistiska kommunalråd hävdar säkert det men jag har då inte sätt någon som jobbar aktivt med attetyden gentemot näringslivet. Det usla företagsklimatet är föga förvånande för någon när vi alla kan läsa om den socialistiska majoritetens syn på företagande, näringsliv och privat ägande. 

Den röda fanan svajar sällan så röd som i Kristinehamn(!)

Därför anser jag att kommunfullmäktige borde utse ytterligare ett kommunalråd som enbart har till uppgift arbeta för att attityden och förståelsen hos politiker och tjänstemän i kommunen blir bättre. Ända från läraren i klassrummet till självaste kommunchefen. 

Ett Näringslivskommunalråd skulle innebära att det skulle finnas en folkvald politiker som vi alla kunde utkräva ansvar ifrån. Idag fungerar inte detta. Ingen i majoriten vill (eller har förmågan) att ta detta ansvar.

I den bästa av världar utser kommunfullmäktige Näringslivskommunalrådet utifrån kompetens och intresse, inte lojalitet till partibok.

Näringslivet är så viktigt att det nu är dags att vi satsar pengar på att rädda företagsklimatet i Kristinehamn. 

Annars står vi alla snart utan resurser att sköta de mest grundläggande uppdragen i kommunen. 

I september är det val och ”klimatfrågan” får inte glömmas bort utan måste komma högt upp på agendan.

/EH

Från Mariebergs Second Hand till Sida till antigay-aktivister i Afrika...

Om du har en förening i Kristinehamn kan du söka föreningsbidrag hos kommunen. Det du behöver göra är att skriva en ansökan med motivering varför du vill ha bidraget, hur föreningen jobbar och vad syftet med föreningen är. 
När/om bidraget beviljas måste föreningen årligen skicka in en verksamhetsberättelse till kommunen där du ska redogöra vad pengarna har gått till. 
Det här förfarandet uppmärksammas då och då i media när kommuner lämnat bidrag till organisationer och föreningar med tveksamt syfte. Detta även om politiken lägger stor vikt vid att skattepengar inte går till odemokratiska organisationer och aktiviteter. 

När det gäller bidrag och stöd till organisationer som sysslar med internationellt bistånd förefaller hanteringen vara en helt annan.
Sida, som är den  myndighet som arbetar på uppdrag av Sveriges riksdag och regering för att minska fattigdomen i världen, har ett antal samarbetspartner. En av dessa är PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete, som är en av Sveriges större biståndsorganisationer.
I Kristinehamn känner vi till PMUs verksamhet genom Pingstkyrkans Second Hand på Marieberg. En verksamhet som drivs av Pingstkyrkan i Kristinehamn och som vars intäkter delvis går till PMU.

PMU fick bara 2017 61 miljoner kr av Sida för att bedriva biståndsprojekt i bland annat Afrika. Projekt som vid första anblicken kan verka behjärtansvärda och viktiga för att bekämpa fattigdom i tex Zimbabwe, Uganda och Etiopien. 
Enligt PMUs egen hemsida så bidrar Sida i flera projekt med 9 kr för varje krona PMU samlar in. 
En krona i försäljning på Pingstkyrkans Second Hand blir alltså tio kronor med hjälp av skattemedel. 

"När vi krokar arm med dig och våra många samarbetspartner världen över ger vi hopp och skapar förutsättningar för människor att möta en ljusare framtid och förverkliga sina drömmar." (PMUs hemsida)

Frågan är om det gäller alla människor...?

PMU verkar tillsammans med flera olika nationella organisationer i de länder de genomför projekt. På deras hemsida framgår det att dessa organisationer huvudsakligen är religiösa och kopplade till pingströrelsen. 

Nu blir det lite tekniskt: 

I tex Zimbabwe så samarbetar PMU med en  organisation som heter The Assemblies of God Church. En kristen organisation ansluten till pingströrelsen. Projekten beskrivs som biståndsinsatser mot HIV/Adis och mot barnarbete. Så långt låter låter det bra.

Men  The Assemblies of God Church är i sin tur medlem i  Evangelical Fellowship of Zimbabwe, en organisation som ihop med andra aktörer, så som  the African Centre for Law and Justice (som arbetar mot HBT-personers rättigheter), aktivt arbetar för att homosexualitet skall förbli olagligt i Zimbabwe. 

De mänskliga rättigheterna har under de senaste åren försvagats i Zimbabwe, inte sälla med hjälp av religiösa gruppers stöd. 

I Uganda samarbetar PMU med  Pentecostal Minister of Uganda Churches. 
Det är en kristen organisation tillhörande pingströrelsen som  stöttat implementeringen av “Kill the Gays Bill” i Ugandisk lag. Ett lagförslag som först skulle införa dödsstraff på homosexuella i Uganda, men som senare "bara" blev livstidsfängelse för HBT-personer och fängelse för dem som inte omedelbart angav HBT-personer. 

PMUs samarbetspartner i Tanzania är Free Pentecostal Church of Tanzania. En kristen organisation som propagerar mot HBT-personers rättigheter. Med indirekt stöd av svenska skattemedel. 

Detta är några exempel på organisationer som PMU samarbetar med och där projekten medfinansieras av svenska Sida,

Pingstkyrkan får genom PMU skicka pengar till vilka böghatare de vill, även om jag tycker det är sorgligt och förkastligt.
Men att svenska staten är med och finansierar dessa organisationer anser jag är rent bedrövligt och helt oacceptabelt. 
Bara för att det orden "bistånd" och "civilsamhälle" förekommer så får inte den kritiska granskningen helt avstanna. 
Om nu kommunerna (i de flesta fall) klarar att följa upp var skattepengarna tar vägen så måste vi som medborgare även kräva att staten gör det samma. Eller blundar man för "den goda saken"? 

Jag kandiderar till riksdagen för Liberalerna i Värmland och detta är exempel på frågor jag brinner för.
Kommentera gärna!

/EH

(All information som jag hämtat till den här texten går att finna på nätet. Länkar till sidor och artiklar finns i texten)